tjeckoslovakia

det är alltid någon. jag träffade c som var sjuk och nedstämd för att hennes mamma just åkt in på akuten och har cancer lite här och var i kroppen. ja, jag minns hur det var förra året sa jag. sen kunde jag ju inte med att säga att han dog efter några månader.
det är alltid någons mamma, pappa, syster, partner som får cancer. överallt. om det hände mig så skulle jag inte orka, hur orkar man?
sen läser man i tidningen och det är våldtäker överallt. det är så man kan börja störttjuta över hur saker och ting är i världen.

jag tänker att jag inte borde gå runt och vara bitter på människor i mitt liv som någongång gjort mig besviken osv. det är bara förlåta och mova on. eller lämna sånt bakom sig som inte är bra. ingenting är safe och det dåliga är ngt bra det bra är ngt dåligt på samma gång och han fattade mig och följde mig alltid när jag försökte smita iväg..gick lugnt brevid mig och rättade till min lugg i regnet och sa att saker å ting vänder. och det är det som spelar roll att du såg mig och gjorde mig lugn där på ditt golv. saker och ting kanske aldrig blir normala nu men kanske kan vi prata lite, lägga ner allt som var. bury the hatchet och bara vara vänner. för jag ska aldrig mera dit