dom får väl töllas

sa mormor häromdan. jag är helt fascinerad av hennes och morfars dialekt. min mamma och mostrar kan också fast inte lika bra. dialekter är som koder. jag fattar oftast allt men inte alltid. tyvärr kommer nog många dialekter att dö ut och jag vill spela in dom och minnas och fnissa. när mormor säger, dom får väl töllas tittar jag å popsystern på varandra och fnissar. det betyder ungefär dom får hålla sig, eller dom måste ha tålamod. precis som i språk så finns det ibland inte bra översättningar. svenska är sjukt frustrerande ibland..att det inte finns lika många ord som i engelskan och det känns som man använder samma vokabulär all the time.
idag var jag nere hos mormor å berättar att jag åker snart. det ska bli kul. det är lite pirrigt men jag gillar det att åka till något som jag inte riktigt vet vad det blir..å tro att allt fixar sig. vara lite laidback så att säga.

det har varit en skitbra dag och jag har gått ut i solen och tänkt på folk som gör mig glad och charmy.
inte fått några utbrott. popsysterns kompis (som jag skjutsade) hade tydligen blivit lite rädd för mig när jag fick ett mindre utbrott när jag körde bil..haha. när r filmade mig när vi var på bilutflykt i somras och då fick jag  ett utbrott på min pod. det är inget ljud på filmen men man ser på ansiktet att jag svär en ramsa..heh..kanske borde lära mig att hantera det där.

jag skulle skriva om något som jag inte ens minns längre.
kanske att det känns så uppgivet när min vän berättar att det var hennes fd klasskompis som blev mördad i jönköping. att kvällspressen sen lablat det som håkan milds (fd "landslagsstjärna" i fotboll) syster har blivit mördad. som att hon inte var sin egen. hon var en känd persons syrra. sen ville tidningen köpa bilder på henne, av min vän..sjukt. jävla svin

det är något med den här kvällen. alltid är så jävla bra nuförtiden mest. det är mest upupup men ibland halkar man dit och så hittade jag den här låten.
beck - last cause



när jag hörde den först låg jag mest i en säng på landet i bangladesh det var rubbat varmt jag var trött på maten vi fick..trött på att äta ris och jag var sjuk, svag, depp och bitter för att doktorn inte hade gett mig starkare piller. det var glaskupekänslan och jag orkade inte prata med folk orkade inte gå in och ta plats..jag skrev mest och tänkte bakom mitt myggnät. och kände i magen den dagen påven dog.
inatt saknar jag trygga telefonröster och att du somnar intill mig med handen på min mage.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0