tjeckoslovakia

pratar med en klok vän om ditten och datten.
mest känslor och sånt därnt jobbigt.
och hon slår huvudet på spiken rätt rejält när hon säger till mig att
"men å, gullunge varför associera beröring och känslor med underläge!"

jag vet inte varför jag har så lätt att associera det som ofta förknippas som sk kvinnliga egenskaper som dåligt.
jag är så fixerad vi att inte vara i något slags känslomässigt underläge, att inte behöva mest
jag spelar oberörd. jag spelar spelet.
jag skulle aldrig säga till någon att jag vill ha något seriöst., om det är det jag vill. inte om de inte sa det först
kanske för att jag inte kan ta ett nej där.
har svårt att känna mig brudig och min värsta mardröm är att vara klängig och utan självrespekt, på ett sånt sätt då man vill ha någon no matter what och inte sätter några som helst gränser. bara kör över sig själv. jag har hamnat med män som varit dåliga för mig, alla runt mig har sagt det till mig och jag har själv vetat om det men inte haft discplin nog att säga tack och adjö. varför gör man så mot sig själv? när man borde resa sig upp och gå. det är så många runt mig som trillar dit.
kanske för att det inte är så lätt att hitta någon som känns i en.

jag antar att det är ok och vara rak och säga vad man vill och när saker och ting känns jobbigt istället för att bära omkring på det.
man får tycka om. man får reagera och man får bli ledsen utan att behöva vara jobbig.
för kan de inte ta det så är de inte värda det.
inte värda mig